I morse fick mamma äntligen frid o frihet från smärta ,ångest o långtråkighet. Hela familjen åkte till Östra för att klappa hennes kind en extra gång. Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt begriper det slutgiltliga även om jag såg henne o den fridfullhet mamma utstrålade till skillnad mot tidigare.
Att gråta är ju inte min grej helt enkelt men det kanske kommer så småningom. Många har sagt till mig att "det är ju ändå din mamma så då känns det väl jättetråkigt". Men nää. så känner jag det bara som en stor lättnat o faktiskt lite glädje för att hon nu slipper ha så ont, slipper ha ångest o rädsla för att hon inte känner igen var hon är eller var hon bor. Att hon slipper känna oxå att ingen hälsar på trots att jag var där "igår".
Dessutom var det ju inte riktigt min mamma utan en annan liten tant som låg där.
Kram!
SvaraRaderaEn stor kram!
SvaraRaderaKänner med dig! Min mamma fick också frid efter lång sjukdom 1982. Precis som du kunde jag bara känna lättnad och glädje över att det äntligen var slut på hennes plågor. Och samma känsla "det var inte min mamma som låg där" - så liten och tunn och grå. MEN vad jag fortfarande saknar henne! Jättestor varm kram till tröst sänder både Beppe och jag.
SvaraRadera